Vigseln mellan Sendell och Teslin

Det hade varit gråmulet på morgonen och vädret hade från början hotat med regn, men nu strålade solen. Gräset var fuktigt och det luktade frisk i luften av vår och grönska. Havet var dagen i ära lugnt, som om de hedrade sällskapet på stranden.

Hon hade varit sen. Inte sen i ordets rätta bemärkelse, med senare än vad hon hade önskat. Hennes klädsel hade dessutom fått henne att rodna, då hon alltid kände sig otillräcklig de gånger hon klädde sig i klänning. Som om hon klädde ut sig till någon annan. Vid det här laget hade hon dock börjat vänja sig vid den, och den största förlägenheten hade lagt sig. Kanske delvis på grund av den inte särskilt ogenerade vinbägare Rosaria försett henne med innan hon började klä på sig. När hon tänkte efter hade hon nog aldrig haft ett plagg som krävde någon annans hjälp vid påklädningen. I hennes värld hade sådana kläder varit allt för opraktiska och oanvändbara. Hennes röda hår hade samlats i lösa lockar, där några väl valda hårslingor hängde ner över hennes bara axlar och kittlade den smala halsen. Tanken hade varit att bära några av försommarens blommor i håret, tills dess att Rosaria bestämt slagit undan den tanken. Nu bar hon istället en tunn, silverfärgad krans som på något sätt mest påminde om en tiara. Små blå ädelstenar formade som blommor stack upp ur hennes hår, medan löven utgjordes av genomskinliga stenar som glittrade i ljuset.

Kring halsen bar hon ett halsband av precis samma modell som hårbandet, dess spets vilade alldeles ovanför brösten. Något som hittills bara gjort henne än mer påmind om urringningens djup.

Klänningen var mörkt blå, av ett tyg som liknade siden men samtidigt tycktes lite annorlunda. Det hade en annan lyster, och föll på ett annat sätt än tunt siden skulle göra. Livet satt tätt kring hennes tunna överkropp, följde de nätta formerna ner till midjan där den vidare kjolen svepte över höfter och ben. Dess armar var vida, dolde delvis hennes händer där hon stod på strandkanten. Fortfarande ohyggligt nervös och osäker på var hon borde befinna sig. Allt det där framför henne var så främmande. Något hon aldrig trodde att hon skulle få uppleva.

Han stod och väntade på henne vid vattnet tillsammans med Modersprästen som skulle förrätta vigseln mellan dem. Han var nervös, hade lite svårt att stå still. Vilket marken under honom skvallrade om då det lät när han skiftade sina fötter. Inte för att det fanns mycket som skiljde fotsulorna från stranden. Han bar ett par tunna mjuka mörka skinnskor som var smyckade med en ljus dekor. Han bar ett par ljusa linnefärgade benkläder som varken satt hårt eller löst om benen. Till den bar han en lång tunika, den gick honom ner till knäna. Den hade långa ärmar, en kort ståkrage och en lång öppning framtill med dubbla rader av små knappar. Tyget var mörkt, men det gav i solens strålar en skimrande effekt, vilket gjorde att det var svårt att bestämma sig över dess färg, mörkt grönt, lila eller rent av blått? Kring kanten vid händer, kring knapparna, ståkragen och fållen var ett utsökt band fastsatt i renaste silke med ett mönster i vitt och blått. Tunikan hade på bröstet en broderad treudd i silver tillsammans med tre kronor. Emblemet för hans släkt. Hans kinder var nyrakade och släta. Håret hängde fritt långt ner över hans rygg. Delar av luggen var flätat i en fläta som höll bort de långa grå testarna borta från ansiktet. De glänste i solen likt silver. Tinufieve hade smyckat hans hår med små blå blommor i den smala flätan.

I ljuset och dräkten var det ingen fråga att det var en alv som stod där, kanske kortare och bli bredare än många andra men helt klart en alv med stora mandelformade gråfärgade ögon. Det tindrande nästan om dem när han äntligen fick syn på henne.

Stranden och havet visade verkligen upp sig från den rätta sidan under vigseln. Det var en enkel ceremoni, Modersprästen mässade de sedvanliga orden. Skar små snitt i deras händer innan dem bands samman och sänktes i en utsmyckad skål av havsvatten som en novis höll i. När händerna lösgjordes från linneremsan kunde inget mer än ett svagt ärr synas av såren.

Omkring dem på stranden hade alla deras vänner och inbjudna samlats för att dela stunden med dem. Senare skulle de bege sig upp till huset där mat och dryck skulle serveras. Huset låg precis utanför muren med en lummig trädgård. På baksidan fanns ett mindre trähus med tjänarbostad och redskapsbod, samt ett hönshus. Bostadshuset var ett kalkstenshus med två våningar och rustika mörka trädetaljer. I trädgården framför huset stod maten uppdukad på långbord, och flertalet inhyrda tjänare gick omkring med brickor och bjöd på dryck. På bordens vita linnedukar stod utsökta blomsterarrangemang utställda medan segel, uppsatta från träden skapade skugga från den skarpa sommarsolen. Festen skulle pågå långt in på småtimmarna då brudparet försvann från gården, och de sista gästerna skickades hem av de inhyrda tjänarna, med den uppgående solen som sällskap.