Efter det att
den katolska kyrkan i Griphamn som ligger fint beläget vid torget som en lummig
oas mitt i stadens hjärta vandaliserats har besökarna ökat. Söndagens mässa
lockade ett hundratal besökare. Fader Stephane som tillträdde sin tjänst för
ett år sedan gläds åt utvecklingen.
Den vackra kyrkan är
upplyst av ett hundratal levande ljus vilket kastar ett mjukt och behagligt
sken på de gamla stenväggar som utgör stommen i byggnaden. Stämningen är varm
och atmosfären skänker ett lugn som är svår att finna någon annan stans i detta
vårt samhälle där allt hänger på att vara uppkopplad och ajour under dygnets
alla timmar. Även jag som inte är troende slås av enkelheten och lugnet. Fader
Stephane tar sig tid att säga ett ord till var och en som kommer fram till
honom efter mässan och det är inte svårt att förstå varför han är omtyckt av
sin församling. Han utstrålar en värme och närvaro som man inte ser hos många
nu för tiden. Han tycks ha förmågan att se alla utan att anstränga sig och att
bli sedd, är inte det just vad alla människor har ett behov av. Här i kyrkans
rum blir man sedd på ett helt annat plan än det som sker på sociala medier
såsom facebook något som Fader Stephane gärna belyser då jag får en pratstund
med honom efter mässan.
”Jag tror att alla behöver
få tid för reflektion och eftertanke. Att komma in här i herrens hus är som att
stänga ute allt värdsligt. Här finns inte stressen som mobiltelefoner och att
ständigt vara uppkopplad medför. Fem minuter räcker för att låta kropp och
själv slappna av och få den avkoppling som behövs för att vi ska fungera som
människor.”
Vi slår oss ned i första
bänkraden där vi har utsikt mot det vackert tidlösa altaret. Fader Stephane
tycks betrakta det med vördnad i blicken även om han sett just det tusentals
gånger och känner sin kyrka utan och innan.
På min fråga på varför han tror att kyrkans besökare ökat sedan han tog
över som präst svarar han först med eftertänksam tystnad innan han ser på mig
med sina milda och vänliga ögon.
”Jag har försökt göra
herrens hus till en mer tillgänglig plats. En plats för eftertanke och jag
välkomnar alla oavsett tro. Där människor med olika bakgrund och religiös tro
samlas skapas öppningar för intressanta diskussioner där broar kan byggas för att
göra världen lite bättre. Det låter kanske som en klyscha men jag är övertygad
om att det är de små sakerna som gör verklig skillnad. Kanske är jag mer modern
i mina predikningar jag vet inte… det är inte upp till mig att svara på
egentligen. Jag följer den väg gud valt åt mig.”
Kanske är det så att fader
Stephane har rätt i det han säger. Medan jag stod och väntade hörde jag
besökarnas varma ord om sin präst, om dennes ord som gav dem hopp och
tillförsikt. Om hur de fick känslan av att det han sade kom direkt från gud.
Och kanske är det de som är själva kärnan i frågeställningen. Att en man som
kan konsten att framföra sin guds budskap med värme och lugn är just vad
församlingen har väntat på.
Vi reser oss och går sakta
genom kyrkan där Stephane med sin lugna röst som tydligt visar att han inte är
född i Sverige utan närmre bestämt i Rom, berättar om kyrkan och dess skatter. Något
han betonar att han gärna tar sig tid att göra om någon ber honom, kyrkan
gömmer många hemligheter som är svåra att upptäcka om man inte har ett öga för
det, något som fader Stephane sannerligen har. ”Jag har läst konsthistoria och
liksom i Rom är svenska kyrkor fyllda av historiska skatter som är lätta att
glömma bort. ”Förklarar han och ger mig ett varmt leende och jag nickar för jag
är nog en av dem som tillhör den skara som missat kyrkans som en plats för att
leta konsthistoriska skatter.
Vi når fram till kyrkans
stora träport som visar spår av många händer som öppnat och stängt den. Jag
skiljs från fader Stephane med många tankar som rör sig inom mig men även med
ett lugn och en medvetenhet jag inte känt på mycket länge. På ett naturligt
sätt ger Fader Stephane mig guds välsignelse och önskar mig hjärtligt välkommen
tillbaka till herrens hus när jag känner ett behov av lugnet. Och trots min
bristande tro tar jag emot välsignelsen med böjt huvud. Kanske måste jag
omvärdera min syn på vad tro egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar